Det är jobbigt ibland hur oväntat livet kan förändras. Just precis när jag känner att allt är bra, praktiken går bra, vi har det otroligt bra hemma. För trots tung arbetsbörda och överhängande "måsten" så stöttar vi varandra och på något sätt gör det allt lite lättare.
Så dimper det ner en sten, eller snarare ett jävla stenblock och bara rubbar verkligheten lite grann. Små, oviktiga frågor blir lixom livsnödvändiga. "Vad gör vi nu?"
Och vi fortsätter leva likadant, men medvetna om hur mycket saker kan förändras. Vi funderar över hur det hände, varför och vad vi gör nu. Hur underlättar vi för varandra och för de som faktiskt har det tungt just nu. Får lite skuldkänslor för att vi tycker att det är jobbigt. Tänker på henne på andra sidan jorden och hoppas att hon klarar sig bra.
Säger en gång extra hur mycket jag älskar dig och försöker övertyga dig om att det är dig jag vill spendera mitt liv med. Kyss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar