Finaste presenten någonsin

Igår fick jag en av de finaste presenterna jag någonsin fått. Och bli inte överexalterade nu, jag blir nämligen inte så imponerad av materiella ting, eller jo det blir jag, men mest av tanken bakom de materiella tingen. (Jag tror ni förstår vad jag menar så jag fortsätter.)

På onsdag har vi varit tillsammans i tre månader och det är en ganska big deal, särskilt nu när det är exakt ett år sedan jag flyttade hit. Och jag ska vara i Sthlm och jobba den dagen och dessutom är Magnus extremt upptagen den här veckan, extremt dålig timing, vilket är något vi är bra på. Så i helgen umgicks vi väldigt mycket, bara vi två. Och igår kväll blev jag tillsagd att sitta stilla på en stol och blunda. Jag är inge vidare bra på överraskningar egentligen så bara det var lite obehagligt. Men sen spelade han en av mina favoritlåtar någonsin. (No Uriel) Jag blev så rörd att jag började gråta och sen grät jag i säkert en timma. Magnus blev lite chockad över reaktionen, tycker han borde vara van nu, jag gråter jämt.

Det finns så mycket som jag älskar med den här mannen att jag har svårt att fokusera tillräckligt mycket för att konkret beskriva vad. Jag älskar hur glad han gör mig, hur glad jag gör honom, hur han litar på mig, och hur jag äntligen vågar lita på honom. Mest älskar jag att han lägger tid på mig, att han vill så mycket för mig och att han vågar göra såna här saker.

Som sagt: En av de finaste presenterna jag någonsin fått.