Du är ju aldrig här

Det är så svårt att få allt att gå ihop. Det kanske bara är så att jag omger mig med människor som gärna vill omge sig med mig. Men jag får inte ihop det.

Igår träffade jag vänner från förr igen över några glas vin och tårta för fina syster och fina David. Och alla som spärrade upp ögonen av överraskning och kramade mig hårt sa samma sak:
"Du är ju aldrig här!"

Och mannen som jag älskar, som jag lever med och som jag ska leva med resten av mitt liv tycker samma sak. "Du åker ju alltid iväg från mig!" Bort på kurs, bort, bort, bort långt bort och jag vet faktiskt inte var jag tar vägen...

Så jag har min familj, jag har min kärlek, jag har mina "Uppsala-vänner", jag har mina tjejkompisar som hängt med sen högstadiet, jag har vänner från kyrkan och alla andra vänner som halkat in på ett bananskal eller bara uppstått ur tomma intet. Jag sysselsätter mig med sådant som gör att vänner uppstår och stannar kvar!

Och alla säger samma sak: "Du är ju aldrig här! Var är du?"

Vad ska man göra åt det då? Jag är inte mer än människa.
Jag studerar heltid och tycker faktiskt att det är kul och vill lägga ner min tid på det.
Jag prioriterar kvalitetstid med mannen jag älskar, just för att jag älskar honom.
Jag prioriterar att träffa min familj, just för att de är min familj!
Jag försöker träffa alla som vill träffa mig, men ibland går det inte ihop!

Jag är bara en människa och jag VÄGRAR känna skuld över det!