Jag ser honom stå på trappen i tidigt solljus. Jag går mot honom, inte snabbt och inte långsamt.
Han sträcker på sig, som om han vill nå till stjärnorna, eller bara bli lite längre.
Jag lägger armarna runt honom och bara tar chansen. Och det kommer jag ALDRIG ångra.
Det finns så många ögonblock. Så flyktiga, så korta och värdefulla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar